Clint Eastwood, Sergio Leone och Ennio Morricone förändrade allting, utifrån sina egenskaper av skådespelare, regissör och musikkompositör. Åtminstone
inom Vilda västern-genrens inhägnader.
När de 1964 gjorde ”För en handfull dollar” (Per un pugno di dollari), vände de ut och in på USA:s och världens
äldsta filmtradition. Eastwood, som tröttnat på att harva runt i evighetsserien ”Prärie” (Rawhide), packade Colten, köpte en cowboyhatt på flygplatsen och drog till Almeria i Spanien.
(Den skarpsynte betraktaren kan se att Eastwoods revolver i de italienska västernfilmerna är densamma som i TV-serien ”Prärie”, att kolven är dekorerad med en orm).
I Spanien var siktet inställt på att skapa en ny modell av västernhjälte. Eller antihjälte snarare, där dollar och guld är drivkraften. Han var en annan sort, än alla dessa tidigare cowboystjärnor,
i sina vita hattar, som skipade ordning i de otämjda pionjärstäderna, utan någon tanke på egen vinning. Eastwoods rollfigur hade ett annat utseende också, med sin poncho och cigarren som stack ut ur helskägget. Dragen
låg närmare Che Guevara och Bob Dylan än John Wayne.
Filmen blev en senasation i delar av Europa, men i USA var man skeptisk, och där lät premiären vänta på
sig. I Sverige kunde vi se Eastwoods genombrott ett år före den amerikanska publiken fick chansen.
Därefter följde ”För några få dollar mer”
(Per qualche dollaro in piu), med det regelrätta prisjägar-temat i förgrunden. Och med en annan amerikansk skådespelare som kört fast i karriären, vid Eastwoods sida. Lee Van Cleef, som stått och
blängt i bakgrunden och sett ondskefull ut i mängder av Hollywood-rullar, blev nu en klart lysande stjärna i den spanska västern-öknen.
Och 1966 kom den, ”Den gode, den
onde, den fule” (Il buono, il brutto, il cattivo), spagettivästern-vågens eget ”magnum opus”, en operaliknande inbördeskrigs-skröna där Eastwood, Van Cleef och Eli Wallach rör
sig som i en jättelik boxningsring bland slagfälten, håller nogsamt ögonen på varandra i jakten på den grav där kistan är fylld med guld. För dem har kriget ingen rätt eller fel sida, syd eller nord har
ingen som helst betydelse, de utnyttjar bara krigets omständigheter till sin egen fördel.
I denna avslutande del av trilogin var budgeten mångdubbelt större än tidigare, och det är
också den mest magnifika rullen, med sina tvära kast mellan mäktiga landskapsscener och extrema närbilder. Mest förföriskt är det effektiva samarbetet bild/musik, i en omvänd ordning, där Morricones musik gjordes
först, och scenerna anpassades sedan efter denna klangbotten.
Och den här gången ville USA vara med på tåget. Rollkaraktären ”Mannen utan namn” gjorde Eastwood till ett
världsnamn.
”Den gode, den onde, den fule” är ett ikoniskt begrepp i populärkulturen, och otaliga referenser till det dyker ständigt upp, överallt.
Några av Clint Eastwoods skådespelar-kolleger har använt den berömda titeln i sina egna bokprojekt:
Eli Wallachs ”The Good, the Bad and Me”
(Harvest, 2006) beskriver med vänskap och värme författarens arbete med Eastwood, hur han med Eastwoods hjälp klarade sig med livet i behåll genom de farliga tagningarna i Leones film. De hollywoodska säkerhetsreglerna existerade
inte i Leones värld, och skådespelarna levde nästan lika farligt som deras rollfigurer i filmen.
I Sondra Lockes ”The Good, the Bad & the Very Ugly”
(Morrow, 1997) är tonläget ett helt annat, det vill jag lova. Locke var Eastwoods älskarinna och ständigt medverkade i stora roller i hans filmer under en period. Men deras förhållande slutade i bitter fiendskap och mångåriga
turer i domstolarna kring ekonomiska tvister. När hon sedan gör upp räkningen med honom, mellan hårda pärmar, då skjuter hon från höften.